mittlivsomlivan.blogg.se

Hej på er. Nu var det ett tag sedan jag skrev, men det är för att jag varit i Stockholm med världens bästa familj plus Erik och Christian. 
Mamma fyllde 50 år, och det firade vi genom att bo på fint hotell, äta tre rätters, dricka champagne, gå på spa, shoppa och till sist gå och lyssna på Take 6. Så jäkla bra!! 

Jag satt och var lycklig under hela konserten. Och inte nog med det, så satt The real group ( några av mina idoler) bara några rader bakom. Woho!

 

Under den här helgen har jag verkligen märkt av att jag faktiskt inte är frisk. Jag hade så sjukt ont i både rygg och  höft efter att gått omkring i stockholm i två dagar. Fan vad arg jag blev. Jag är ju liksom bara 21 år, det suger att jag behöver känna mig som 75 +. 

 

Men nu till något helt annat. I fredags fick jag ett mail från musikhögskolan i Trondheim om att jag kommit in och att jag är välkommen att börja till hösten. Det är samma skola som Erik kommit in på, och det är en av dom bästa jazz universiteten i europa vilket känns helt fantastiskt. 

Jag var så otroligt missnöjd med inspelningen när jag ansökte att jag helt hade släppt tanken på att ens gå där. Och sen blev jag ju sjukskriven, så då var det inte alls på kartan. Men när jag fick mailet slog att runt. Jag kan ju liksom inte missa en sån chans. 

 

Problemet är ju att jag inte varit aktiv i skolan på några veckor och har ganska mycket uppgifter att ta tag i om jag ska klara det. Jag får ju inte börja i Trondheim om jag har några rester från föregående termin. Jag tänker och tänker men tycks inte komma fram till något bra beslut. Jag ska iallafall tacka ja till platsen och se hur mycket jag orkar. Det varierar ju från dag till dag. Idag har jag tillexempel varit helt slut efter helgen, och då har jag inte haft någon energi till något. Men som sagt, det ändras ju från dag till dag. 

 

Hur ska man kunna göra ett sånt här val? Varför kan saker och ting inte bara vara lätt? Jag önskar verkligen att jag inte ens behövde fundera på att åka, men nu måste jag verkligen tänka igenom och vara helt säker på min sak. 

 

Lite tips och tankar från er som läser skulle vara fantastiskt. För själv har jag absolut ingen aning om hur jag ska göra. 

 

Min magkänsla säger att det kommer bli alldeles för mycket för mig just nu att ta tag i, men samtidigt skulle jag vara så otroligt stolt och glad om jag klarade det, och då kan jag fokusera ett år på att bara spela och ha kul. Det skulle vara helt otroligt. Gud. Vad. Svårt. Det. Här. Är. 

 

JAG GÅR I BARNDOM. 

 

Det kommer vara lika med att köra upp för en väldigt brant backe med en väldigt trasig bil. 

 

Jag vill. Jag vill. Jag vill. 

 

Jag försökte fokusera på något annat förut och unnade mig lyx middag. Oxfile och potatisgratäng. MEN det resulterade ju bara i att jag blev en mätt, fattig och förvirrad student. Istället för enbart Förvirrad. 

 

Det här blev ett långt och frustrerande inlägg. 

 

Nu ska jag försöka sova. Vilket antagligen kommer inträffa om si sådär 2 timmar. 

 

Hej då, och Godnatt! 

Hej! 

 

Nu var det några dagar sedan jag skrev. Men det har hänt lite mysiga och trevliga saker sen jag skrev sist. 

I helgen åkte jag ju hem till Sundsvall för att vila upp mig lite, och det har jag gjort. Hela helgen har jag umgåts med familj och vänner och det har varit så sjukt välbehövligt. 

Jag har bollat tankar och idéer och vet inte ritkigt om jag blev klokare, men lite klokare tror jag nog att jag blivit. 
Jag har bestämt mig för att efter sommaren ska jag ta ett halvt sabbats år. Jag flyttar tillbaka till Sundsvall i höst. Mest för att jag vill vara nära familjen, men också för att jag inte kommer ha någon inkomst och då har jag inte råd att bo kvar i lägenheten. Men jag flyttar tillbaka efter jul, och fortsätter tvåan då. VIlket känns som ett bra beslut. 

I Sundsvall finns det fler som har kunskap om min sjukdom också, vilket kommer göra saker mycket lättare även om människorna inom sjukvården här har varit helt fantastiska. Och jag kommer sakna min sjukgymnast, för han kan verkligen mycket och är uppmuntrande. 

 

Man säger att människor med Eds har ett speciellt "problem-område". Det kan vara struliga knäleder, struliga höfter, handleder, fingrar osv. Och jag har precis upptäckt mitt. Och det är käken. Den har alltid varit strulig men nu tar den fan hem priset alltså. Åååh, den är så fruktansvärt störande att jag vill kasta något hårt på den. Typ ett piano eller något. Men då lär ju inte bara käken strula efter det. Men förhoppningsvis får jag hjälp inom en snar framtid. 

 

Jag kom ju tillbaka till Arvika i Tisdag och det har varit hur mysigt som helst också. Tisdagkvällen spenderades hemma hos Erik, tillsammans med Lydia, Martin, Anna och Viktor. Massa trevligt prat och fina människor. 
Och i onsdags spenderade jag hela dagen tillsammans med Annie i Karlstad. Hon skulle göra sånna där avgjutna öronproppar, och det slutade med att jag också spontant gjorde ett par till mig med, som kommer om några veckor. Det känns som en sjukt bra invistering. 
Sen käkade vi middag på glada ankan i karlstad och brummade tillbaka till Arvika, där jag gick på Wilmas för att lyssna på fina vänner som spelade. 

 

Igår var jag upp en sväng till skolan, och sen åkte jag hem och diskade. Men det tog lite knäcken på min rygg, så jag gick över till Emil och Erica där vi spelade spel och käkade pizza. Efter en stund kom Erik dit också. 

 

Idag tillåter jag mig själv att bara vila helt, och så får vi se vad som händer sen. Det blir nog en examenskonsert ikväll. Och Imorgon, då jäklar!! Då åker jag och Erik till Stockholm för att möta upp min familj, och min fina mamma som fyller 50 år. Och det firas genom att bo på fint hotell och gå på konsert. Take 6!! Så jäkla bra. 

Tiden går så fort nu. Det är nästan lite läskigt! 5 veckor kvar till sommaren. 

 

Men ni får ha det så bra så hörs vi snart. Puss 

Hej på er! Nu har jag kommit tillsänd sundsvall och här har jag inte varit sen jul,.men det är väldigt välbehövligt och skönt.

Jag kom hit ganska sent fredagskväll för att tåget var ca 40 minuter sen. Men min fina vän Robin kom och hämtade mig och vi åkte hem till honom, gjorde varma mackor och såg på film. Hur mysigt som helst.

Igår myste jag hela dagen med min syster och Christian. 

Det blev film efter film, sen somnade jag som en stock. Idag tänkte vi att vi drar till Himlabadet, men i sista stund så orkade vi inte utan ville bara stanna hemma och mysa.

 

Men jag går omkring hela tiden med en klump i mitt bröst för att jag inte har någon koll på något, jag vet inte vad jag borde göra eller ska göra till hösten. Det känns mest bara jobbigt.

 

puss och kram 

Hej på er. 

 

Nu sitter jag på tåget bort från Arvika, vilket känns väldigt skönt och välbehövligt.

Idag hade jag en träff med kuratorn på sjukhuset för att lära mig hantera det som jag behöver hantera. Med stress och sjukdomen, sjukskrivning och allt. 

 

Hon sa en jätte bra sak tycker jag som jag tror att alla egentligen bör ha i åtanke ibland. 

- Känslan att måste göra allting och någonting varje dag sitter så djupt rotat i varje människa. Att tillåta sig själv vara sjuk och ledig är väldigt svår. De flesta får panik om de spenderar en dag i sängen. Men alla måste tillåta sig själv att lyssna på sin kropp. Känner man att man inte orkar gå upp, eller känner man att man måste ta en timme extra på sig, så ska man göra det. 

 

 

Dom tankarna kommer följa med mig ett tag framöver. För  det är mitt problem. Att tillåta mig själv vila utan att få ångest. Men det är precis det jag ska göra just i helgen. Vila och kramas. 

 

Jag ska köpa en kopp kaffe och kolla på en bra film och bara låta tåget rulla och jag med det. 

 

Ha en fantastisk dag så hörs vi. 

 

Hej på er fina människor. 

 

Guuud vad grått och trist det är ute idag. Det bara regnar och regnar. Men på ett sätt är det bra, för då kommer våren snabbare. Förhoppningsvis får vi en solig och bra sommar iår och inte en regnig och grå sommar som förra sommarn. Jag var dock på andra sidan jordklotet förra sommaren, så det påverkade inte mig, men ändå. Jag vill ha sol. Jag behöver sol.

 

Igår satt jag två timmar med studievägledaren för att lägga upp en plan på hur jag ska få allt att gå ihop. Det känns tufft att inte klara av att slutföra tvåan med bara två månader kvar på terminen. Men det har tagit stopp och jag måste hantera det. När min kropp är slutkörd fungerar inte min röst heller. Och fungerar inte min röst, fungerar jag inte mentalt. Så här kommer det se ut under min sjukskrivning : 

 

Steg 1. Åk hem till sundsvall i helgen, vila ut mig tillsammans med familj och vänner.

Steg 2. Vila och sov så mycket jag kan, så att min kropp kan slappna av och all ångest släppa

Steg 3. Träna alla leder tillsammans med sjukgymnast två gånger i veckan.

Steg 4. Öva upp rösten igen, ta igen lite små rester i skolan.
Steg 5. Sjung, sjung, sjung. 

Steg 6. Hitta tillbaka till mig själv. För det är meningen att jag ska sjunga och göra människor glada, och det vill jag göra. Hur jäkla klyschigt det än låter. Just nu är jag en liten klyscha, en trött klyscha. 

 

Erik och jag har hittat en serie som vi fastnat för förresten. The 4400, och vi har sett klart nästan alla säsonger. Igår såg vi kanske 6 avsnitt på raken. Jätte mysigt var det, och så åt vi aubergin i ugn, fylld med feta ost, bacon och massor gott. Hua.. Det är väl lchf mat om något mamma ? 

 

Erik åker hem han också i helgen, eller han åker idag, och som allid tycker jag att det känns jobbigt att vara ifrån honom. Även om det bara är för några dagar. Och det är bra träning med tanke på att vi kommer vara ifrån varandra ett helt år till hösten, då Erik flyttar till Norge ett år. Han har kommit in på musikhögskolan i Trondheim. Helt fantastiskt och läskigt på samma gång. 

 

Nu ska jag fortsätta dagen genom att massera min käke, vila och sedan ikväll repa. Hurra, det ska bli kul att spela lite musik med fina ensemblen. 

 

Kram på er! 

Nu verkar det som om våren har kommit till Arvika. Äntligen! Det är sol ute och typ 13 gr varmt. Super skönt!! 

Igår var det en ganska jobbig dag. Kände inte ork till något, men jag hade en av mina elever, vilket var super kul. Jag har en kille, och det är min första manliga elev. Vilket känns lite klurigt men superkul! Sen gick jag på pianostudion, vilket kändes jätte bra. Jag fick inte så jätte ont, och jag hade piano ankan bredvid mig :-). 

 

Igår fyllde även Josefin år. Hon är fin. Så jag gjorde en tårta. Den var söt.

 

Nu ska jag snart in till skolan och skriva gehörsprov. Jag tror det kommer gå bra, det känns som det, och efter det kan jag lägga det bakom mig. Poff!

 

I eftermiddag är det även möte med ledningen om min situation. Det ska bli bra. Det har jag bestämt. Sen är det fullfart med sånglektioner hela eftermiddagan, som jag ska klara mig igenom. Det här blir bra. 

 

Puss på er! Och tack för ert stöd.

ä

Hej finisar! Nu har jag precis varit hos sjukgymnasten och han är fantastisk. Han berättade att han hade pratat med min läkare och dom hade remitterat mig till käk kirurgen i Karlstad, så nu ska det bli ordning på detta. Nu har jag och Erik precis ätit tacos, så nu ska vi kasta oss i soffan och sega framför vår favoritserie, the 4400. Spännande!! Förresten, jag kan inte få ut lockarna i mitt hår sen 90-talsfesten i lördags. Jag ser helt galen ut. Som ett penntroll!

God morgon på er. 

 

Inatt har jag legat och tänkt på om det verkligen var en sån bra idé att skriva en blogg och utlämna sig så sjukt mycket som jag faktiskt gör och kommer göra. Men efter all positiv feedback i mail, telefonsamtal, sms och kommentarer så känns det som att jag gör precis det jag borde göra. Tack för det :) Ni är fina. 

 

I natt hade jag en ganska jobbig natt. Jag kunde inte riktigt sova för att mitt knä gjorde så ont då jag förut var lite klantig och vred mig konstigt i sängen. 

Sen låg jag och tänkte på massa saker med skolan och framtiden som gör att jag bara stressar upp mig och skapar små panikattacker vilket gör det sjukt svårt att sova. Haha. Men jag somnade runt halv 5 tror jag och vaknade upp vid halv 9. Då märkte jag att min käke hade glidit ur led igen på grund av att jag måste ha legat på ett konstigt sätt. 

 

 Det är så jobbigt det där, att inte bara kunna sova rätt upp och ned utan att behöva vara medveten om HUR jag ska sova osv. Nu sitter den iallafall på plats efter lite :) Men jag orkade inte kliva upp till föresläsningen kl 10.00, vilket jag nu har lite små ångest över. 

 

 Det är så svårt , ena sekunden känns det som absolut rätt val att ta en paus från skolan, och ta igen det jag missat i 3:an, då jag helt enkelt inte orkar. Och andra sekunden har jag jätte mycket energi och känner "Vad sjutton klagade jag om från början, det här går ju bra". Just nu känner jag både ock. 

 

Idag ska jag till min snälla sjukgymnast. Han är helt fantastisk tycker jag. Väldigt uppmuntrande och han är så sjukt intresserad av min sjukdom ( det är de flesta läkare jag träffar, det brukar alltid bli en "uppvisning" varje gång jag träffar nån ny. Typ "Oj, kan du göra sådär?!" och "sådär?"... :P ), och nu ska vi jobba och få tillbaka stabiliteten i knät. Det tar tiiiid....jag vill inte....jag går i barndom!! 

 

Jag ska kanske också berätta att jag har världens bästa mormor. Hon har också samma sjukdom som jag så hon förstår mig och jag har henne som ett bra stöd. Hon är en kvinna i sina bästa år och som inatt när jag inte kunde sova låg jag och pratade med henne på facebook. Det är inte alla som har mormödrar som gör det ;). Nästa helg kommer Erik åka bort, och då passar jag på att åka till henne för att vila upp mig. Det blir fint. 

Nu blev det här ännu ett långt inlägg, men som sagt, grattis om du orkat läsa igenom allt osv :) Nu ska jag bege mig till skolan bara för att träffa lite fina människor ( jag har turen att ha så sjukt många fantastiska människor som alla hjälper till att göra min vardag lite lättare) och sen ikväll blir det molanders och mys med mina två favoriter. Erik och Viktor. Viktor kan jag berätta lite om i ett annat inlägg, för han förtjänar fan en sida för sig själv ;). 

Ha en fantastisk dag! Puss 

Jag är så lycklig som har världens bästa Mormor och syster. 

 

Det här med att börja blogga om något personligt är svårt, men jag känner att det är kanske någonting jag måste göra för att läsa mina tankar högt och också hjälpa till att öka medvetenheten om en sjukdom som ganska nyligen  kommit upp till ytan. 

   Jag har funderat på att blogga ett tag, men varit rädd för att vänner och folk runt omkring ska tro att det här är en "tycka synd om mig grej". Men det är det absolut inte, det här är endast för att jag vill öka medvetenheten om något som jag tror att många kämpa med utan att veta om det. Men också, som jag sa tidigare, för att ventilera mina tankar och kunna läsa de högt.

 

Men jag ska börja med att berätta om mig själv. 

 

Liv Camilla heter jag och är en 21 årig tjej i från Sundsvall i mellan Sverige. Men just nu bor jag i Värmland och har gjort sen tre år tillbaka då jag började läsa till musiklärare på Ingesunds Musikhögskola. 

Jag älskar att sjunga och har gjort det i princip hela mitt liv, så det här yrket känns optimalt. Speciellt om jag får chansen att kombinera lärandet med frilans. 

Jag spenderar vardagen tillsammans med min pojkvän Erik, som jag träffade mitt första år på Ingesund. Han är en klarinett spelande perfektionist som gjort mitt liv ganska mycket lättare. Jag har också mitt fina lilla band tillsammans med 4 fantastiska vänner. Ett Coverband och en Jazzkvintett som ska försöka slå igenom och bli världskända. Helst. 
Min fina familj finns i Norrland. Jag har en pappa som heter Peter och han spelar också klarinett (sådan far sådan pojkvän..?!?!), jag har en mamma som heter Rita. Hon är Norsk. Fast nu är hon faktiskt Svensk (i alla fall på papper)  men det vill hon inte erkänna, jag har en syster som heter Andrea och hon spenderar sin tid på dagis( inte som dagisbarn utan fröken) och med sin pojkvän Christian som har pudelfrisyr. Och jag har en katt som heter Sune och han tycker om att sitta i den skönaste fotöljen i huset och pratar gärna högt och tydligt. Främst på natten när alla andra sover. 

Hela mitt liv har jag åkt in och ut från sjukhuset på grund av olika anledningar. Jag har varit ledsen för att jag inte förstått varför just jag skulle vara så följd av olycka. Det har varit allt från stukade fötter till brusten blindtarm. 
Jag gjorde alltid mitt bästa på idrotten när jag var yngre, men orkade aldrig lika mycket som de andra barnen på grund av att min kropp gjorde så fruktansvärt ont vid minsta lilla ansträngning och det gjorde mig ledsen och frustrerad, och ju äldre jag blev ju mindre orkade jag vara med. Det medförde ju såklart att jag blev stämplad som lat och jobbig av mina lärare (vilket jag förstår). Men jag hade en anledning, problemet var att jag inte fick veta vad det var fören i November. 

 

I November åkte jag in till sjukhuset för att jag var leds. Leds på att ha armar, ben och käk leder som titt som tätt går ur led. Leds på att blöda näsblod varje dag. Leds för att inte orka spela piano i mer än 30 minuter utan att få så ont att jag är var tvungen att lägga mig på golvet eller lägga mig i ett bad för att få mina leder att slappna av. Leds på att alltid vara trött och inte ha samma ork som alla andra. 

 

Där fick jag diagnosen Ehlers-Danlor Syndrom (Eds). En led och blodsjukdom som gör att mitt blod har svårare att stoppas. Jag saknar även ett ämne i mina leder som gör så att lederna stabiliseras upp, vilket medför att jag är överrörlig (Jag kan böja och töja min kropp lite hur jag vill) och mina leder går lätt ur led. Men det medför också att mina muskler måste jobba 300% mer än "normalt" för att orka hålla upp min kropp, då lederna inte stabiliserar upp kroppen som den borde. Jag har nästan konstant ont någonstans. Och det är jätte skönt att veta vad det beror på. 

 

Jag har haft svårt att acceptera att jag faktiskt är sjuk, och har kört på i 120 % på skolan, med bandet och vardagliga livet då jag egentligen bara borde ha stannat upp och tillåtit mig själv att vila. 
Jag kanske också borde säga att hela det här året har varit ganska konstigt för mig då jag tappade en nära familjemedlem på ett orättvist sätt. Min pappa har även varit väldigt sjuk och skolan har varit fruktansvärt krävande. 

 

För drygt tre veckor sedan skulle vi ha en premiärspelning med bandet i skolans pub. Och den gick fantastiskt bra. Min röst var på topp, jag hade inte ont någonstans och nästan allt satt. Allt gick liksom som det skulle TILLS jag gjorde en lite för snabb rörelse på scenen och jag föll ihop på golvet med en sjuk smärta i mitt knä. 

Jag blev så arg att det här skulle förstöra en spelning som vi jobbade så hårt för att jag skrek ut min smärta först, men sedan bestämde jag mig för att sätta mig på en stol och forstätta resten av spelningen. Vilket vi gjorde. Men efteråt hade jag så ont att jag trodde att jag skulle svimma, så ett fint gäng vänner på 6 personer bestämde sig för att ta mig till akuten. 

 

Väl där vågade inte någon läkare röra vid mig på grund av att dom inte hade kunskapen av vad Eds innebar. Så de konstaterade att jag nog med största sannorlikhet hade dragit ut mitt korsband till det yttersta ( vilket jag hade). Och de skickade hem mig med morfin i två veckor. 

Så då blev jag sängliggandes i 2 veckor. Hög som ett hus och ont i mitt knä.

Det blev droppen som fick min redan överfyllda kopp att rinna över. Jag försökte inbilla mig själv att jag mådde bra och att jag skulle orka ta igen allt jag missat. Men förra veckan när jag skulle ha min sånglektion kom ångesten och väggen imot mig som en stor jävla lastbil. Jag kunde inte hålla tillbaka mer. Allt kom ut. 

 

Så nu ska jag antagligen sjukskriva mig 75% från skolan den sista tiden innan sommarlovet och försöka ta tag i mitt liv och hitta tillbaka till mig själv. Och det är därför jag skriver den här bloggen. För att mina vänner ska förstå varför jag kanske inte alltid orkar vara glad, och att folk runt omkring ska få vetskapen om en sjukdom som är hemsk men inte syns på utsidan. För på utsidan är jag en av dom gladaste och kramigaste på jorden, men på insidan har jag nått bristningspunkten men nu ska jag klättra upp igen och hitta mig själv. 

 

Oj, vilket sjukt långt inlägg. Grattis till er som orkat läsa igenom allt och vill ni följa med mig på min resa säger jag välkommen. Vill ni inte så förstår jag det också. 

 

Godnatt och sov så gott, det ska jag göra. Imorgon är en ny dag. 

:)